Arkitekten som utvecklingsledare

Arkitektur påverkar oss. Skapar en upplevelse, som ger en känsla, som formar ett beteende. Ett beteende som i bästa fall kan bidra till utveckling, eller inte. Arkitekturen är ju inte i sig själv, utan får sin betydelse i det den gör. Och här den gestaltande arkitekten ett stort ansvar, och genom sina verktyg även avsevärda möjligheter.

Bakom en utforskande medarbetare står en stödjande arkitekt…

Jag har för egen del kommit att arbeta med arbetsplatsens rum. Först 25 år som projekterande arkitekt. De senaste 15 åren som utvecklingsledare med uppgift att bidra till överenskommelser inom organisationen: Varför sker förändringen, vad innebär den och hur ser en bra dag på jobbet ut för oss i framtiden?

Denna bra dag kan sammanfattas i en berättelse som formas av nya frågor: vad handlar framtida verksamhet om, hur bör vi utveckla vårt arbetssätt, hur kan tekniken stötta? Samt förstås: Hur bör arbetsplatsens rum ordnas och gestaltas för att bidra till framgång?

Uppdraget handlar också om förändringsledning, att lotsa en organisation och dess medlemmar på en upptäcktsresa. Att skapa en känsla av sammanhang genom att bidra till begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.

Jag tänker att detta strukturerade och samtidigt kreativa samtal bör integreras i program- och projekteringsprocessen. För att nyttja det arkitekten har ansvar för, och även kan vara bäst på: Att förstå och hantera många och ibland motstridiga aspekter, ha förmåga att gestalta och visualisera alternativa framtida tillstånd. Och inte minst leda en kreativ dialog kring vägen fram.

Många husarkitekter ser det som självklart att röra sig såväl inifrån och ut, som utifrån och in. Särskilt väl skickade att ta sig an arbetssätt och arbetsplats är kanske ändå inredningsarkitekterna, som i bästa fall alltid utgår från människan som kropp och själ.

Måhända behövs en del övning i workshopmetoder och processledning.  Viktigast är ändå samtalets konst: Att med äkta känsla och tydlighet presentera sina visioner, ja visst. Men kanske ännu svårare att lyssna och fråga, fråga, fråga: Varför, hur tänker Du nu, vad ska till om det ska bli annorlunda?

Och kanske svårast av allt, precis som det vi förväntar oss av brukaren, kunna ge upp sina förutfattade meningar om hur det är och borde vara.

/TNB

Kommentarer inaktiverade.