Gradbeteckningar

”I en aktivitetsbaserad syns inte hierarkierna! Lek leken Gissa VD, Du kan aldrig räkna ut vem som är chef eller medarbetare!”

Entusiastiskt beskriver konsulten en av fördelarna med att alla delar alla resurser, att behov går före position. Att kontorsrummet som belöning och statusmarkör har gått till historien.

Arbetsplats - staus i förändring

Maktens symboler i gungning

Men alla är inte lika positiva. Arkitekter kan lite flinande berätta om företag med rötterna i Mellaneuropa där cheferna kräver areaberäkningar för att undvika pinsamma incidenter där någon underordnad – jo de säger så, får mer yta än en överordnad, det vore une catastrophe!

I akademien anas också en viss tveksamhet. Sinnebilden av en professors arbetsmiljö kan här fortfarande vara ett större rum med utsikt, ett belamrat skrivbord och rejält med fullpackade bokhyllor. Som i en engelsk TV-serie. Att hen ofta nöjer sig utan att ha en trivsam öppen spis, kan väl ändå signalera en viss uppgivenhet inför sakernas upplösning.

Andra beskriver hur visitkort med titlar smyger sig in i företag med utländska ägare eller när man jobbar på en internationell marknad. Helt enkelt för att det i dessa hierarkiska system finns ett självklart samband mellan å ena sidan position och å andra sidan makt och rätten att förtjäna respekt.

Eller som på advokatkontoret, där det finns en underförstådd överenskommelse om att manliga biträdande jurister inte klär sig i skräddarsytt, eller ens kritstrecksrandigt, det är som traditionen bjuder förbehållet seniora delägare.

Detta kan man skratta eller gråta åt, men i ett sammanhang framstår synliggörandet av roll och position mer praktiskt motiverad. En chef i en uniformerad verksamhet förklarade det så här: ”När jag kommer i min uniform vet alla vad jag representerar, det ger mig legitimitet och sparar tid och kraft. Likadant med gradbeteckningar, för den som kan läsa signalsystemet så är mitt ansvar och mandat tydligt, så kan vi ta dialogen därifrån.”

Så är det kanske så, att behovet av att tydliggöra medarbetarnas arbetsroller eller speciella kompetens, kan behöva flyttas från arbetsplatsens statusbärande attribut till individ. Och kanske särskilt i en större aktivitetsbaserad arbetsplats. Frågan är hur i all sina dar detta ska gå till? Att exempelvis ha en namnbricka med organisationstillhörighet, som på konferenser, har föreslagits. Att skanna personuppgifter med ansiktsigenkänning i mobilen, eller smidigare i glasögonen, är snart möjligt. Så kan man hålla på.

Eller så struntar vi i positionsbestämningarna, ger upp tanken att utifrån ålder, etnicitet, klädsel, ålder eller åthävor, göra antaganden om varandras betydelser. Möter varandra med blicken, och modigt ställer frågan: ”Och vad jobbar Du med?

/ TNB

Kommentarer inaktiverade.