Jesus som coach

Att handleda, att arbeta med människor i förändring är en grannlaga uppgift. Svårast är ofta att vara absolut närvarande, att verkligen höra och se den andre. Att bortse från sig själv. Inte söka bekräftelse, inte vilja bli älskad som den förstående, den gode. Rent av den upphöjde.

maoEller Mao

Istället faktiskt vara solidarisk genom att vara avskild, differentierad, och låta den andre resa sig själv, vara sig själv, röra sig fritt, med eget ansvar och värde.

Ja det är förvånansvärt jobbigt att avstå från att vara sammanblandad, vi vill ju så gärna hjälpa till, vara en viktig del av någon annans liv. Få vår beskärda del av narcissistisk bekräftelse. Rent av tacksamhet. Glöm inte mig!

För vi har ju blivit uppfostrade att inta denna roll.  Att vara fina människor. Gärna vara den som ska bära andras bördor. Vara Jesus, i hans ställe, eftersom hans eventuella närvaro är en smula oklar.

Men Jesus var ingen handledare. Han var möjligtvis en ledare, av den sort som ställde frågorna, hade svaren. Visste till och med vad som skulle inträffa i förväg, och i övrigt pekade med hela handen, oftast uppåt. Det funkade bra ett tag, sedan inte alls, som bekant.

Så får vi vanliga dödliga stötta varandra att ta eget ansvar. Inte lika upphöjt, inte ofelbart, men ändå. Vi får pröva oss fram, lyssna uppmärksamt, lära av misstagen. Växa i vår egen takt. Och det är faktiskt tillräckligt.

Också ett glädjebudskap!

/ TNB

Kommentarer inaktiverade.